Livet ur mitt perspektiv

Idag är det fyra år sedan flodvågskatastrofen i Asien. Havets oanade krafter som splittrade och utplånade familjer. 26 december, ett datum som etsat sig fast i många hjärtan. Trots det geografiska avståndet fick många svenskar ta del av katastrofen och den sorg som lämnades kvar efter vågen. På tv:n fick vi ta del av det helvete som paradiset så snabbt förvandlats till, fruktansvärda bilder, människor i chock, ensamma barn och sökandet efter försvunna familjemedlemmar. Det går inte att förstå vad de människor som var där nere har gått och fortfarande går igenom.

Den här tiden kommer jag aldrig att glömma. Min klasskompis Martina var en av de svenskar som saknades efter flodvågen. Jag minns oron som växte för varje timme som gick, hur hoppet minskade när dag gick mot natt. Stolen i klassrummet som stod tom när jullovet var över. Kistorna i kyrkan, med teckningarna som brodern målat till sina två änglasystrar. Kusinens tårar när hon sjöng ”Sparvöga”, och min hand i Emilias när vi sjöng ”Tears in heaven”.