När verkligheten kommer ifatt

Jag tror att jag börjar fatta nu att en utav mina närmaste kompisar åker på fredag. Från Kalmar. Från Sverige. 6 månader? 10 månader?

Jag hatar farväl. Att försöka hålla tårarna tillbaka, när man bara vill sträcka ut handen och hålla fast. Att aldrig släppa taget.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0